Fårens beteende


Tackor

Innan lamningen drar sig tackan normalt undan från flocken och isolerar sig i närheten av något skyddande i omgivningen. Detta skydd kan vara allt från buskage till ett enkelt fårnät vid betesdrift. Inomhus lammar tackan helst i skydd av ett hörn eller en vägg. Om hon inte får vara ifred under lamningen visar hon tydliga stressymtom.

Efter födseln slickar tackan de våta lammen och lär sig känna igen den doft de har. Denna doft är sedan den koppling till lammen som gör att hon känner igen sina lamm bland andra. Under de första timmarna efter förlossningen kommunicerar tackan med lammet/lammen genom små hummande som övergår till bräkanden om hon inte får respons i form av att lammet/lammen kommer till henne när hon kallar. Lammen lär sig leta upp sin moder efter ett tag, men de behöver knyta an till sin moder under ett par dagar innan de känner igen henne bland andra tackor. Det är därför viktigt att förse tackan och hennes avkomma med en lamningsbox där de kan tillbringa ett par dagar tillsammans. Det finns också en risk att en annan tacka ”stjäl” ett lamm efter förlossningen och sedan överger det när hon fött sina egna. Den biologiska modern vill då inte alltid åter ta hand om lammet, utan det förblir övergivet.

En tacka som uppvaktas av ett lamm hon inte vill kännas vid avvisar det på ett mer eller mindre bryskt sätt. Det är inte ovanligt att lamm stångas eller sparkas bort på ett mycket hårdfört sätt, och en del av dessa avvisningar kan ge lammet skador eller förpassa det till en mindre bra omgivning, exempelvis ner i ett vattenkar eller ut ur boxen. En del lamm förstår avvisningen direkt och försöker inte fler gånger, medan andra försöker komma på ett sätt att undvika bråk men ändå komma åt mjölken, vilket oftast då sker bakifrån. Många gånger leder detta till att tackan kissar på lammet som blir smutsigt runt halsen och därför är mycket lätt att urskilja som ett ratat lamm.

Digivningen är som intensivast under de två första månaderna och startas ofta av att tackan letar och lockar till sig lammen antingen med hjälp av rösten eller genom att titta på dem. Efter att ha nosat eller tittat på sin moder beger lammen/lammet sig till spenarna och diar under det att tackan oftast luktar dem under svansen (som de viftar på ivrigt under digivningen). Ibland sker digivningen efter att tackan ätit eller druckit, och ibland startar lammen processen efter att de sovit en stund. Det är vanligt att det ges di när lamm och tackor varit separerade, eller om de varit stressade.

En tacka med lamm kan vara väldigt aggressiv mot andra tackor och lamm, samt mot hundar eller personer hon inte litar på. Denna aggressivitet brukar vara värst den första tiden efter lamningen. För den som har hund är det viktigt att undvika att stressa tackorna under den tiden, eftersom det innebär att tackan kan anfalla hunden om hon blir tillräckligt provocerad. Det kan sluta med att hunden blir skadad, eller att tackan blir så stressad att hon har svårt att ta hand om sina lamm.

Djupströbäddar till tackor som är i brunst fungerar dåligt då de är oroliga och rör sig mycket i boxen. Tänk därför på att strö extra mycket i dessa boxar och räkna med att bädden växer mycket under den tid djuren är påverkade av denna stress.

Lamm

Lammen lär sig av tackorna vad och hur de ska äta. Det är viktigt för lammen att ha denna trygghet under sin uppväxt. De lamm som av olika anledningar inte kan dia en tacka behöver därför ändå finnas i samma grupp som vuxna djur, så att de lär sig flockens beteenden. Det är klokt att sätta upp lammbarer där lammnäring ges i fri tillgång. Om lammen blir vana vid att bli flaskmatade är de beredda att springa genom de flesta instängningsanordningar för att träffa människor.

Även efter digivningstiden är tacklammen gärna nära sina mödrar, och modern kommer att fortsätta vara en viktig kontakt även för ett vuxet tacklamm med egna avkommor. Man ser ofta tackor i smågrupperingar i flocken som är släkt med varandra.


Figur 2.1. Smågrupperingar i flock på bete.


Baggar

Tackorna är oftast intresserade av baggarna vid brunsten och söker då aktivt upp den bagge som de påverkas mest av. Baggarna har också intresse av att uppsöka brunstiga tackor för att betäcka dessa, och en fertil bagge genomsöker ”sin” flock grundligt flera gånger dagligen genom att lukta på deras urin och könsorgan i jakt på brunstsignaler. Finns det flera baggar i gruppen blir det ofta strid om att få betäcka brunstiga djur, och det är inget ovanligt att baggar stångar ihjäl varandra då konkurrensen blir för stor. Ungbaggar startar betäckningen lite för tidigt ibland, och betäcker därför ofta varje tacka ett flertal gånger. Detta beteende minskar med antalet tackor i gruppen, och med åldern. Flera ungbaggar i en brunstig flock bör undvikas, eftersom de kan betäcka samma tacka så många gånger att skador uppstår.

Baggens behov av att ta utrymme vid utfodringen är dessutom något mera utpräglat. En bagge som utfodras tillsammans med tackorna kan mycket väl bestämma sig för att stånga bort dem för att själv komma åt fodret. På så sätt kan han både äta mer än sin ranson och samtidigt riskerar man att tackorna och deras foster skadas.

En bagge som har brunstiga tackor inom syn- och lukthåll blir stressad och vill komma fram till tackorna för betäckning. I början kanske han bara vandrar av och an i boxen och stångar lite på inredningen, men han kan även försöka ta sig genom eller över boxväggar. Skiljeväggar mellan baggar och tackor måste därför vara täta så att inga ben kan fastna.

Ska man placera flera baggar i samma box bör detta göras vid samma tillfälle och ytan de får måste begränsas till ett minimum tills rangordningen är etablerad. Detta kan ske under mycket våldsamma former, och allra vildast blir det om bara en eller ett par av baggarna varit på betäckningar. Äldre baggar som blandas med bagglamm kan vara väldigt överseende med de yngres existens, speciellt om de yngre direkt visar tecken på underlägsenhet. Horn är ofta ett attribut som kan kompensera kroppsstorlek. Alla baggar klarar dock inte av att tvingas till samvaro med andra och det kan ibland vara bättre att ha dessa avskilda från andra, eller tillsammans med en tacka eller ett tacklamm.

Eftersom får känner igen varandra till stor del via dofter och utseendet, är det lika stort dilemma att föra in samma bagge i flocken ett par minuter efter klippning som att ta dit en ny bagge. Därför bör klippning ske av samtliga i gruppen samtidigt, och de bör inte träffas förrän alla är klippta. En bagge med horn har svårt att få ut sitt huvud snabbt ur alla typer av fastare inredning, och en bagge som sitter fast en liten stund kan få en snabb stångning i revbenen innan han kommer loss. Det är därför viktigt att de har tillräckligt utrymme för huvudet för att inte skadas.