Näringsfysiologi
Fodret skall sönderdelas och näringsämnena i fodret skall omvandlas och tas upp av fåret.
Näringsämnena omvandlas till energi för underhåll och för syntes av produkter, dvs. mjölk
och kött. Får tuggar fodret noga innan de sväljer det, och är mycket selektiva
när de äter. Ju mer foder det finns att äta av, desto mera sållar de till förmån
för näringsrika och smakligare blad. Eftersom får är så selektiva i sitt ätande
måste man tvinga dem att äta grövre foder genom att ge dem mindre mängder. Vill
man istället optimera foderintaget kan man ge större mängder foder och låta
djuren sålla bort det grövsta. Foderintaget styrs fullständigt av
nedbrytningshastigheten i fodret, ju grövre desto långsammare foderomvandling.
Normalt räknar man med att vuxna får kan äta ca 1,5 % NDF (neutral detergent
fibre, ett mått på fiberinnehållet i fodret)
av sin kroppsvikt.
Tänder
Skillnaden mellan får och lamm brukar definieras av om de första två
mjölktänderna (fram) fällts eller inte. Kommersiellt spelar tandbytet stor roll
för den som producerar lammkött. Prisskillnaden är stor mellan fårkött och
lammkött.
Det finns totalt åtta framtänder, och
alla är mjölktänder. Framtänderna kommer under lammets första eller andra
levnadsvecka, och har till uppgift att repa och bita av gräset. Ett får som
tappat mjölktänderna får ganska snabbt nya, och de nya är betydligt större och
bredare. Kindtänderna, som har till uppgift att söndermala och idissla fodret,
kommer när lammet är ca 2- 6 veckor gammalt. Vid ca 1½ -2 års
ålder byts tänderna till vänster och höger om de första två framtänderna. Då byts
också de tre främre kindtänderna. Vid ca 3 års ålder byts de sista framtänderna. Tänderna slits hela livet, och då djuret
tappat för många tänder eller slitit ner dem får det svårt att tugga sitt foder
och magrar av. Detta sker normalt innan tackan är 10 år. Ju mera
foder tackan äter, och ju mera slitage tänderna utsätts för, desto kortare
livslängd på tänderna.
Våmfysiologi
För idisslare är det särskilt viktigt att våmmen och dess mikrober fungerar
optimalt. Utfodringsstrategin går därför ut på att så effektivt som möjligt
optimera våmfunktionen.
Vid födseln är löpmagen lammets dominerande mage. Mjölken rinner direkt till löpmagen via
den sk. foderrännan som formas av förmagarna (våmmen, nätmagen och bladmagen). Efter hand
som lammet börjar äta stråfoder kommer våmmen att utvecklas och
bidra till att lammet blir idisslare.
Vid idissling tuggar fåret om fodret. Det finns en rad fördelar med detta:
fodret sönderdelas under längre tid, salivproduktionen stimuleras, mikrober
blandas in och den basiska saliven höjer pH på fodret.
”Idisslar-magen”, våmmen, består av en övre och nedre del och en övre och undre blindsäck.
Framtill finns ett våmförmak. Ytstrukturen består av våmpapiller där näring (flyktiga
fettsyror) absorberas. Våmmen rör sig med flera sammandragningar per minut, och
fodret blandas runt. Överst flyter ett ”svämtäcke” som håller nere
gasproduktionen under täcket mellan våmrörelserna.
Nätmagen är en nätformad slemhinna av utstående veck som är en del av våmmen.
Uppåt finns ingen tydlig avgränsning medan det finns ett stort och rörligt
slemhinneveck nedåt. Bladmagen innehåller slemhinneveck som liknar blad vilket
ökar resorptionsytan. Foderstrupen ansluter till våmmen, men genom stora
slemhinneveck kan ”rör” formas mellan foderstrupe och löpmage som leder
framförallt mjölken till den ystande löpen i löpmagen. Öppningen mellan nätmage
och bladmage är liten och här släpps bara igenom mycket små partiklar.
Löpmagen motsvarar magsäcken hos andra djurslag. Magsaften innehåller saltsyra
och enzymer (inklusive lysozym som bryter ner mikrober). Löpmagsinnehållet kan
inte rinna tillbaks till förmagarna.
Fodret i övre delen av våmmen har en TS-halt på 15 % och nedre delen 5 %. pH i
våmmen styr mikrobernas överlevnad, och därmed djurens foderomvandling. Optimalt
pH är 6,5 och för att behålla detta pH behöver fåret buffra med basiska ämnen
från saliven. Saliven innehåller vätekarbonat och vätefosfat.
Blandningsrörelser pågår ständigt i våm/nätmagen genom 1 – 3
våmkontraktioner/min. Dessa kan höras som ett mullrande genom våmväggen.
Sönderdelat och jäst material sjunker till botten som sen flyter ut från
våm/nätmage till bladmagen. I bladmagen resorberas vatten, flyktiga fettsyror
och buffrande ämnen. Efter bladmagen förs fodret till löpmagen och därefter
kommer fodret att smältas vidare i tarmarna.
Störningar av våmfunktionen
Det finns ett flertal orsaker till störningar i våmfunktionen. Framförallt är
det olika orsaker till minskad våmrörlighet som är orsaken till bristande funktion.
Bristande rörlighet kan orsakas av inflammation i våmväggen, förorsakat av
skarpa föremål (exempelvis spik) s.k. ”vasst”.
Hög produktion av flyktiga fettsyror och lågt pH kan minska på våmrörligheten och ger försurning
av våminnehållet, s.k. våmacidos. Detta tillstånd är livshotande och måste
avhjälpas snarast. Vid första misstanke om foderförätning ska dels en utspädning
av våminnehållet göras (vätsketillförsel), dels en pH-höjning göras (bikarbonat)
samt en tillsats av elektrolyter ges (salt). Ju snabbare insats, desto större
chans till framgång. När fåret väl har fått diarré och ligger apatiskt kan
bikarbonatdropp och B-vitaminer vara enda lösningen. Fårets dödsorsak är oftast
uttorkning då vätskan i kroppen dras till våmmen för att återställa pH där. Med
sjunkande blodsocker och döende mikrober är det små chanser att fåret överlever.
Djuret vill inte längre äta och dess våm står stilla och förser inte längre
kroppen med näring till de livsnödvändiga processerna.
Våmförstoring, trumsjuka, orsakas av flera faktorer. Fåret kan ha förätit sig på
kraftfoder och det bildas ett skummande skikt överst i våmmen, istället för det
fibertäcke som är det normala. Fårets bildade gas kan inte rapas upp vid
idisslingen och våmmen blir allt större och trycker på diafragman. Djur med
trumsjuka får ett mycket karaktäristiskt utseende med stor uppsvälld våm, och de
ställer sig gärna med frambenen högt för att minska trycket på lungor och
hjärta. Bukväggen blir spänd som ett trumskinn, därav namnet. För att häva
tillståndet ges matolja blandat med lite mjölk. Veterinärer kan sticka hål
på våmmen och ventilera ut den illaluktande, brandfarliga gasen och därigenom
minska trycket. Våmmen står i detta tillstånd helt stilla och måste startas
igen, förslagsvis med inokulation av mikrober från ett friskt får i samma
besättning och ev. ett eller två paket färsk jäst (eller foderjäst i
rekommenderad mängd).
Fodrets påverkan på fodernedbrytningen
Fodrets egenskaper styr passagehastigheten. Grovt foder kan bearbetas uppåt 70 –
90 timmar. Vid minskad partikelstorlek, finfördelat foder, är ättiden ungefär
densamma som för grovt foder men idisslingstiden blir kortare, och näringsämnena
fortare tillgängliga. Våmmens mikrober är specialiserade på att bryta ner olika
komponenter i födan. Cellulosa och hemicellulosa bryts ned av protozoer och
ciliater medan bakterier bryter ner lättlösliga kolhydrater som socker och
stärkelse. De mikrober som är mest funktionella till det foder som djuren äter
kommer att gynnas och andra missgynnas, vilket leder till att en förändrad
foderstat förskjuter balansen mellan de optimalt nedbrytande mikroberna.
Omställningen till ny foderstat beräknas ta runt tre veckor.
Energiomsättning
För en idisslare står grovfodret för den största mängden näring. I grovfodret är
det de unga bladen som innehåller mest energi. Ju äldre plantan blir desto
mindre energi är åtkomligt för våmmens mikrober. För att maximera intaget av
energi bör skörden ske innan växterna blivit för gamla.
Kolhydratomsättningen i våmmen innebär en jäsning som ger slutprodukterna
ättiksyra (60 – 70 %), propionsyra (15 – 20 %), smörsyra (10 – 15 %), metangas,
koldioxid och vatten. Våmjäsningen förändras av olika faktorer. Minskad
partikelstorlek och kraftfoder med stärkelse ger mer propionsyra på bekostnad av
att
ättiksyra och pH i våmmen sjunker. Propionsyran används av tackan bland annat
till att bilda mjölksocker och är alltså mjölkdrivande. Fårens blodsocker
påverkas inte av högt sockerintag då allt socker går direkt till mikroberna i
våmmen. Vill man av någon orsak höja blodsockerhalten måste man ge dietfoder med
propylenglykol som verksam substans.
Fettet i fodret spjälkar mikroberna till fettsyror och glycerol. Glycerolen
jäses till propionsyra som tas upp via våmväggen. Omättade fettsyror mättas och
fettsyrorna resorberas i tunntarmen. Till viss del kan fettsyrorna förtvålas med
kalcium. Överskott av fett i dieten påverkar mikrobernas tillväxt negativt.
Proteinomsättning
Protein behövs till muskeluppbyggnad, ulltillväxt,
foster, mjölk och för att upprätthålla
kroppens underhållsbehov. Proteinerna sönderdelas till bla ammoniak, som i sin
tur ombildas till urea som antingen tas upp av
kroppen och utsöndras genom njurarna eller används för mikrobtillväxt, dvs.
produktion av mikrobprotein. Överskott avsöndras via urinen, och underskott ger
muskelnedbrytning för att kompensera proteinbehovet. För att ge fåret nytta av
proteinerna är det därför viktigt att det finns våmstabilt protein. Våmstabila
proteiner finns i exempelvis fiskmjöl, värmebehandlat sojamjöl och blodmjöl.
Vitaminer
Vitaminerna indelas i de fettlösliga (A-, D- och E-) samt de vattenlösliga (B-)
vitaminerna. De vattenlösliga syntetiseras i våmmen (tiamin, pantotensyra,
pyridoxin, biotin, niacin, riboflavin, B6, inosiol, kolin, folsyra m.fl.). Det
innebär att små lamm behöver tillskott av B-vitaminer eftersom deras våm inte
genererar de vattenlösliga. De fettlösliga måste tillföras med fodret för både
lamm och vuxna. Vitamin A (som finns i störst mängder i grönt gräs) kan
visserligen lagras i levern i upp till 200 dagar, men djur som inte får
solbelyst foder (exempelvis hö) kan få brist. Stalluppfödda lamm som får stora
mängder kraftfoder kan få brist på B-vitaminer, vilket sällan uppstår hos
betande lamm.
Mineraler och spårämnen
Djuren måste hela tiden tillföras mineraler eller spårämnen via fodret.
Skillnaden mellan om ett ämne tillhör mineraler eller spårämnen beror på mängden
som behövs per dag. Även om det finns rekommendationer om mängderna är det lika
viktigt att ha koll på förhållandena mellan de olika ämnena då de interagerar på
flera sätt, dels ibland genom att förstärka varandras effekter och dels genom
att förhindra eller begränsa upptag. Mineralbehoven för hela flocken behöver
fastställas efter deras behov och foderstatens innehåll. När man väl fastställt
detta kan mineralerna ofta ges i fri tillgång, antingen i mineralblock eller i lös form i tråg.
Mineralerna behöver hållas rena från nedsmutsning och skyddas från väta.
Näringsbehov
Skillnaden mellan näringsbehovet hos tackor och baggar skiljer sig inte åt på
annat sätt än att deras behov under året har annorlunda utseende då tackornas
ökning är som störst under digivningen. Baggarnas behov av extra näring, dvs.
utöver underhållsbehovet ökar före och under betäckningarna.
Tackans näringsbehov
Tackans näringsbehov varierar kraftigt under året. Det extra behovet av energi
som uppstår i samband med brunsten ökar sedan något fram tills lammen föds.
Därefter ökar behovet upp till tre gånger jämfört med en obetäckt tacka. Även
behovet av protein ökar drastiskt. Vid underutfodring kommer tackan att ta av
underhudsfettet och bryta ner proteinerna till ketoner i kroppen. En sådan tacka
luktar aceton i munnen, och hon tappar hull.
Ungtackor som fortfarande har ett behov av att växa under sin första dräktighet
och digivning behöver mera nring, och har tackan fler foster än två bör man
behandla henne annorlunda än i tabellen. För enkelhetens skull kan man addera
ett foster eller lamm när man beräknar foderbehovet. I SLUs skrift
”Fodertabeller för idisslare” finns en tabell för dräktiga och digivande tackor
med olika vikter. Ett foderstatsprogram behövs sedan för att beräkna
fodergivorna. På följande länk finns ett foderstatsprogram som är gratis att
använda, ”Opti-bää”
Tabell 2.1. Tackans dagliga näringsbehov för underhåll. Generellt 0,395
MJ/kg levande vikt0,75
Levande vikt
(kg) |
Omsättbar energi (MJ) |
Smältbart råprotein (g) |
AAT
(g) |
Ca (g) |
P
(g) |
40 |
6,3 |
51 |
42 |
3,2 |
2,5 |
50 |
7,4 |
58 |
50 |
3,4 |
2,6 |
60 |
8,5 |
63 |
57 |
3,5 |
2,7 |
70 |
9,6 |
69 |
64 |
3,7 |
2,8 |
80 |
10,6 |
75 |
71 |
3,8 |
2,9 |
90 |
11,5 |
80 |
77 |
3,9 |
3,0 |
100 |
12,5 |
85 |
83 |
4,0 |
3,0 |
Tabell 2.2. Dagligt tillägg i tackans näringsbehov för dräktighet och digivning
|
Omsättbar energi (MJ) |
Smältbart råprotein (g) |
AAT
(g) |
Ca (g) |
P
(g) |
|
Tillägg för dräktighet i besättningar med i medeltal < 2 lamm per
tacka (ungtackor) |
6 veckor före lamning |
4,0 |
35 |
20 |
0,9 |
0,8 |
2 veckor före lamning |
8,0 |
80 |
60 |
1,6 |
1,3 |
|
Tillägg för dräktighet i besättningar med i medeltal > 2 lamm per
tacka |
6 veckor före lamning |
5,0 |
50 |
30 |
0,9 |
0,8 |
2 vedkor före lamning |
11,0 |
140 |
105 |
2,2 |
1,8 |
|
|
|
|
|
|
Tillägg för digivning vid medelhöga lammtillväxter |
Kullstorlek 1 lamm |
12,0 |
145 |
120 |
7,6 |
6,0 |
Kullstorlek 2-3 lamm |
19,0 |
200 |
170 |
10,8 |
8,6 |
Kullstorlek 3-4 lamm |
22,0 |
250 |
210 |
12,8 |
10,6 |
|
Tillägg för digivning vid höga lammtillväxter t ex primörlamms-
eller dilammsproduktion |
Kullstorlek 1-2 lamm |
18,0 |
225 |
190 |
12,0 |
9,6 |
Kullstorlek 3-4 lamm |
26,0 |
300 |
250 |
16,0 |
12,6 |
|
|
|
|
|
|
Flushing |
2,5-3,8 |
30-50 |
20-30 |
|
|
|
|
|
|
|
|
PBV i hela foderstaten: -20 till (+)30 g |
|
|
|
|
Lammens näringsbehov
Lammens behov av näring tillgodoses under de första dygnen av tackans mjölk,
eller i undantagsfall av mjölkersättning. Därefter börjar lammen söka föda i
omgivningen och äter även det foder tackorna äter. När konsumtionen av fast
foder blir ett regelbundet inslag krävs tillförsel av vatten. Efter ca två
månader kan lammen klara sig utan tackans mjölk. Den nödvändiga utvecklingen av
våmmen sker då våmväggen stimuleras av de fettsyror som bildas vid nedbrytningen
av fodret.
Oftast får vårlamm fri tillgång på kraftfoder och grovfoder av hög kvalitet för
att maximera tillväxten hos dessa lamm. För beteslamm krävs inte samma snabba
tillväxt för lammen och dessa får ofta fri tillgång på kraftfoder under
stallperioden före betessläppet.
Baggens näringsbehov
Baggarnas näringsbehov är i stort sett desamma som tackornas underhållsbehov
fram tills ca 3 månader före betäckningsstarten. Då ökar behovet med värdena
enligt tabell 2.3.
Tabell 2.3. Dagligt tillägg till baggen vid betäckning och tills att baggen återhämtat
sig efter betäckningssäsongen
|
Omsättbar energi (MJ) |
Smältbart råprotein (g) |
AAT
(g) |
Ca (g) |
P
(g) |
|
|
|
|
|
|
Dagligt tillägg till baggen |
6,3 |
145 |
120 |
3,0 |
2,0 |
|
|
|
|
|
|
I tillägg till utfodringsnivåerna ovan behöver baggen
extra tillskott av selen för att producera livskraftiga spermier.