Näringsfysiologi

Fodret skall sönderdelas och näringsämnena i fodret skall omvandlas och tas upp av fåret. Näringsämnena omvandlas till energi för underhåll och för syntes av produkter, dvs. mjölk och kött. Får tuggar fodret noga innan de sväljer det, och är mycket selektiva när de äter. Ju mer foder det finns att äta av, desto mera sållar de till förmån för näringsrika och smakligare blad. Eftersom får är så selektiva i sitt ätande måste man tvinga dem att äta grövre foder genom att ge dem mindre mängder. Vill man istället optimera foderintaget kan man ge större mängder foder och låta djuren sålla bort det grövsta. Foderintaget styrs fullständigt av nedbrytningshastigheten i fodret, ju grövre desto långsammare foderomvandling. Normalt räknar man med att vuxna får kan äta ca 1,5 % NDF (neutral detergent fibre, ett mått på fiberinnehållet i fodret) av sin kroppsvikt.


Tänder

Skillnaden mellan får och lamm brukar definieras av om de första två mjölktänderna (fram) fällts eller inte. Kommersiellt spelar tandbytet stor roll för den som producerar lammkött. Prisskillnaden är stor mellan fårkött och lammkött.

Det finns totalt åtta framtänder, och alla är mjölktänder. Framtänderna kommer under lammets första eller andra levnadsvecka, och har till uppgift att repa och bita av gräset. Ett får som tappat mjölktänderna får ganska snabbt nya, och de nya är betydligt större och bredare. Kindtänderna, som har till uppgift att söndermala och idissla fodret, kommer när lammet är ca 2- 6 veckor gammalt. Vid ca 1½ -2 års ålder byts tänderna till vänster och höger om de första två framtänderna. Då byts också de tre främre kindtänderna. Vid ca 3 års ålder byts de sista framtänderna. Tänderna slits hela livet, och då djuret tappat för många tänder eller slitit ner dem får det svårt att tugga sitt foder och magrar av. Detta sker normalt innan tackan är 10 år. Ju mera foder tackan äter, och ju mera slitage tänderna utsätts för, desto kortare livslängd på tänderna.


Våmfysiologi

För idisslare är det särskilt viktigt att våmmen och dess mikrober fungerar optimalt. Utfodringsstrategin går därför ut på att så effektivt som möjligt optimera våmfunktionen.

Vid födseln är löpmagen lammets dominerande mage. Mjölken rinner direkt till löpmagen via den sk. foderrännan som formas av förmagarna (våmmen, nätmagen och bladmagen). Efter hand som lammet börjar äta stråfoder kommer våmmen att utvecklas och bidra till att lammet blir idisslare.

Vid idissling tuggar fåret om fodret. Det finns en rad fördelar med detta: fodret sönderdelas under längre tid, salivproduktionen stimuleras, mikrober blandas in och den basiska saliven höjer pH på fodret.

”Idisslar-magen”, våmmen, består av en övre och nedre del och en övre och undre blindsäck. Framtill finns ett våmförmak. Ytstrukturen består av våmpapiller där näring (flyktiga fettsyror) absorberas. Våmmen rör sig med flera sammandragningar per minut, och fodret blandas runt. Överst flyter ett ”svämtäcke” som håller nere gasproduktionen under täcket mellan våmrörelserna.

Nätmagen är en nätformad slemhinna av utstående veck som är en del av våmmen. Uppåt finns ingen tydlig avgränsning medan det finns ett stort och rörligt slemhinneveck nedåt. Bladmagen innehåller slemhinneveck som liknar blad vilket ökar resorptionsytan. Foderstrupen ansluter till våmmen, men genom stora slemhinneveck kan ”rör” formas mellan foderstrupe och löpmage som leder framförallt mjölken till den ystande löpen i löpmagen. Öppningen mellan nätmage och bladmage är liten och här släpps bara igenom mycket små partiklar.

Löpmagen motsvarar magsäcken hos andra djurslag. Magsaften innehåller saltsyra och enzymer (inklusive lysozym som bryter ner mikrober). Löpmagsinnehållet kan inte rinna tillbaks till förmagarna.

Fodret i övre delen av våmmen har en TS-halt på 15 % och nedre delen 5 %. pH i våmmen styr mikrobernas överlevnad, och därmed djurens foderomvandling. Optimalt pH är 6,5 och för att behålla detta pH behöver fåret buffra med basiska ämnen från saliven. Saliven innehåller vätekarbonat och vätefosfat.

Blandningsrörelser pågår ständigt i våm/nätmagen genom 1 – 3 våmkontraktioner/min. Dessa kan höras som ett mullrande genom våmväggen. Sönderdelat och jäst material sjunker till botten som sen flyter ut från våm/nätmage till bladmagen. I bladmagen resorberas vatten, flyktiga fettsyror och buffrande ämnen. Efter bladmagen förs fodret till löpmagen och därefter kommer fodret att smältas vidare i tarmarna.


Störningar av våmfunktionen

Det finns ett flertal orsaker till störningar i våmfunktionen. Framförallt är det olika orsaker till minskad våmrörlighet som är orsaken till bristande funktion. Bristande rörlighet kan orsakas av inflammation i våmväggen, förorsakat av skarpa föremål (exempelvis spik) s.k. ”vasst”.

Hög produktion av flyktiga fettsyror och lågt pH kan minska på våmrörligheten och ger försurning av våminnehållet, s.k. våmacidos. Detta tillstånd är livshotande och måste avhjälpas snarast. Vid första misstanke om foderförätning ska dels en utspädning av våminnehållet göras (vätsketillförsel), dels en pH-höjning göras (bikarbonat) samt en tillsats av elektrolyter ges (salt). Ju snabbare insats, desto större chans till framgång. När fåret väl har fått diarré och ligger apatiskt kan bikarbonatdropp och B-vitaminer vara enda lösningen. Fårets dödsorsak är oftast uttorkning då vätskan i kroppen dras till våmmen för att återställa pH där. Med sjunkande blodsocker och döende mikrober är det små chanser att fåret överlever. Djuret vill inte längre äta och dess våm står stilla och förser inte längre kroppen med näring till de livsnödvändiga processerna.

Våmförstoring, trumsjuka, orsakas av flera faktorer. Fåret kan ha förätit sig på kraftfoder och det bildas ett skummande skikt överst i våmmen, istället för det fibertäcke som är det normala. Fårets bildade gas kan inte rapas upp vid idisslingen och våmmen blir allt större och trycker på diafragman. Djur med trumsjuka får ett mycket karaktäristiskt utseende med stor uppsvälld våm, och de ställer sig gärna med frambenen högt för att minska trycket på lungor och hjärta. Bukväggen blir spänd som ett trumskinn, därav namnet. För att häva tillståndet ges matolja blandat med lite mjölk. Veterinärer kan sticka hål på våmmen och ventilera ut den illaluktande, brandfarliga gasen och därigenom minska trycket. Våmmen står i detta tillstånd helt stilla och måste startas igen, förslagsvis med inokulation av mikrober från ett friskt får i samma besättning och ev. ett eller två paket färsk jäst (eller foderjäst i rekommenderad mängd).


Fodrets påverkan på fodernedbrytningen

Fodrets egenskaper styr passagehastigheten. Grovt foder kan bearbetas uppåt 70 – 90 timmar. Vid minskad partikelstorlek, finfördelat foder, är ättiden ungefär densamma som för grovt foder men idisslingstiden blir kortare, och näringsämnena fortare tillgängliga. Våmmens mikrober är specialiserade på att bryta ner olika komponenter i födan. Cellulosa och hemicellulosa bryts ned av protozoer och ciliater medan bakterier bryter ner lättlösliga kolhydrater som socker och stärkelse. De mikrober som är mest funktionella till det foder som djuren äter kommer att gynnas och andra missgynnas, vilket leder till att en förändrad foderstat förskjuter balansen mellan de optimalt nedbrytande mikroberna. Omställningen till ny foderstat beräknas ta runt tre veckor.


Energiomsättning

För en idisslare står grovfodret för den största mängden näring. I grovfodret är det de unga bladen som innehåller mest energi. Ju äldre plantan blir desto mindre energi är åtkomligt för våmmens mikrober. För att maximera intaget av energi bör skörden ske innan växterna blivit för gamla.

Kolhydratomsättningen i våmmen innebär en jäsning som ger slutprodukterna ättiksyra (60 – 70 %), propionsyra (15 – 20 %), smörsyra (10 – 15 %), metangas, koldioxid och vatten. Våmjäsningen förändras av olika faktorer. Minskad partikelstorlek och kraftfoder med stärkelse ger mer propionsyra på bekostnad av att ättiksyra och pH i våmmen sjunker. Propionsyran används av tackan bland annat till att bilda mjölksocker och är alltså mjölkdrivande. Fårens blodsocker påverkas inte av högt sockerintag då allt socker går direkt till mikroberna i våmmen. Vill man av någon orsak höja blodsockerhalten måste man ge dietfoder med propylenglykol som verksam substans.

Fettet i fodret spjälkar mikroberna till fettsyror och glycerol. Glycerolen jäses till propionsyra som tas upp via våmväggen. Omättade fettsyror mättas och fettsyrorna resorberas i tunntarmen. Till viss del kan fettsyrorna förtvålas med kalcium. Överskott av fett i dieten påverkar mikrobernas tillväxt negativt.


Proteinomsättning

Protein behövs till muskeluppbyggnad, ulltillväxt, foster, mjölk och för att upprätthålla kroppens underhållsbehov. Proteinerna sönderdelas till bla ammoniak, som i sin tur ombildas till urea som antingen tas upp av kroppen och utsöndras genom njurarna eller används för mikrobtillväxt, dvs. produktion av mikrobprotein. Överskott avsöndras via urinen, och underskott ger muskelnedbrytning för att kompensera proteinbehovet. För att ge fåret nytta av proteinerna är det därför viktigt att det finns våmstabilt protein. Våmstabila proteiner finns i exempelvis fiskmjöl, värmebehandlat sojamjöl och blodmjöl.


Vitaminer

Vitaminerna indelas i de fettlösliga (A-, D- och E-) samt de vattenlösliga (B-) vitaminerna. De vattenlösliga syntetiseras i våmmen (tiamin, pantotensyra, pyridoxin, biotin, niacin, riboflavin, B6, inosiol, kolin, folsyra m.fl.). Det innebär att små lamm behöver tillskott av B-vitaminer eftersom deras våm inte genererar de vattenlösliga. De fettlösliga måste tillföras med fodret för både lamm och vuxna. Vitamin A (som finns i störst mängder i grönt gräs) kan visserligen lagras i levern i upp till 200 dagar, men djur som inte får solbelyst foder (exempelvis hö) kan få brist. Stalluppfödda lamm som får stora mängder kraftfoder kan få brist på B-vitaminer, vilket sällan uppstår hos betande lamm.


Mineraler och spårämnen

Djuren måste hela tiden tillföras mineraler eller spårämnen via fodret. Skillnaden mellan om ett ämne tillhör mineraler eller spårämnen beror på mängden som behövs per dag. Även om det finns rekommendationer om mängderna är det lika viktigt att ha koll på förhållandena mellan de olika ämnena då de interagerar på flera sätt, dels ibland genom att förstärka varandras effekter och dels genom att förhindra eller begränsa upptag. Mineralbehoven för hela flocken behöver fastställas efter deras behov och foderstatens innehåll. När man väl fastställt detta kan mineralerna ofta ges i fri tillgång, antingen i mineralblock eller i lös form i tråg. Mineralerna behöver hållas rena från nedsmutsning och skyddas från väta.


Näringsbehov

Skillnaden mellan näringsbehovet hos tackor och baggar skiljer sig inte åt på annat sätt än att deras behov under året har annorlunda utseende då tackornas ökning är som störst under digivningen. Baggarnas behov av extra näring, dvs. utöver underhållsbehovet ökar före och under betäckningarna.

Tackans näringsbehov
Tackans näringsbehov varierar kraftigt under året. Det extra behovet av energi som uppstår i samband med brunsten ökar sedan något fram tills lammen föds. Därefter ökar behovet upp till tre gånger jämfört med en obetäckt tacka. Även behovet av protein ökar drastiskt. Vid underutfodring kommer tackan att ta av underhudsfettet och bryta ner proteinerna till ketoner i kroppen. En sådan tacka luktar aceton i munnen, och hon tappar hull.

Ungtackor som fortfarande har ett behov av att växa under sin första dräktighet och digivning behöver mera nring, och har tackan fler foster än två bör man behandla henne annorlunda än i tabellen. För enkelhetens skull kan man addera ett foster eller lamm när man beräknar foderbehovet. I SLUs skrift ”Fodertabeller för idisslare” finns en tabell för dräktiga och digivande tackor med olika vikter. Ett foderstatsprogram behövs sedan för att beräkna fodergivorna. På följande länk finns ett foderstatsprogram som är gratis att använda, ”Opti-bää”
 

Tabell 2.1. Tackans dagliga näringsbehov för underhåll. Generellt 0,395 MJ/kg levande vikt^0,75