Ätplatser

Foderbord

Ett foderbord ska vara halkfritt och lätt att rengöra, samtidigt som det ska ge utrymme för allt foder. Bredden på bordet ska vara tillräckligt för tackans huvud (ca 0,3 m) samt möjliggöra manövrering av de fordon eller vagnar som ska användas för att köra ut fodret. Om man låter foderbordet luta in mot tackorna kan fodret trilla ner vartefter djuren äter, men man bör ha en plan yta att gå på i mitten. Minsta möjliga totalbredd på ett dubbelsidigt foderbord är ca 0,8-0,9 m. Ytterligare bredd tillkommer om något fordon skall framföras på foderbordet. För att kunna fördela fodret med en rälshängd vagn krävs ett foderbordsutrymme för såväl fårens huvud som vagnens bredd, vilket innebär minst 1.8 m brett foderbord (enkelsidigt). Vagnen själv kräver en minimibredd om minst 1,45 m beroende på fabrikat. Dessutom är det många gånger önskvärt att kunna passera fodervagnen samtidigt som den hänger över bordet.

Är foderbordet plant och bredare än ca 0,3 m, kommer tackorna att sträcka sig in över bordet. Det är därför viktigt med bastanta fronter, eftersom trycket från tackorna blir stort. Fronterna måste också vara utformade så att tackorna inte får nötnings- eller tryckskador.

Höjden från golvytan upp till foderbordet bör vara ca 0,5-0,6 m för fullvuxna får (>65 kg). Problemet är att inredningen ofta begravs i en växande ströbädd. Det är en fördel om det går att höja upp foderbordet med jämna mellanrum, eller att det finns en fotpall som djuren kan kliva upp på i början av säsongen. Tackor ska inte behöva ligga på knä för att kunna äta. Våmmen kommer att trycka mot diafragman, knäna nöts och hon riskerar dessutom att utsättas för tjuvdiande lamm. Ett annat alternativ är att göra en plattform bakom foderfronterna som tackorna ska kliva upp på. Den måste vara minst två meter bred så att andra djur kan passera bakom.

Foderborden kan göras körbara för olika maskiner och därmed ge goda möjligheter till mekanisering. Bredden på ett körbart foderbord beror på utformning och fodervagn. Om fodervagnen är 2.5 m behövs minst 3,0 m körbana, vilket med 0.5 m foderkrubbor på båda sidor blir minst 4.0 m total foderbordsbredd. Dubbelsidiga foderbord blir billigare per ätplats än enkelsidiga. Med dubbelsidiga foderbord kan man utfodra många djur på kort tid.  Om något händer under utkörningen av foder är det bra att ha någon typ av öppningsbara delar i foderbordet för att lätt kunna komma ner i boxarna.


Figur 4.2. Exempel på körbart foderbord.

Transportfoderband/bandfoderbord är en typ av foderbord som vanligen består av en PVC-väv som drivs runt av en elmotor. Bandet kan köras både framåt och bakåt, samt är tillräckligt stadiga för att gå på. Eftersom man både kan reglera hastigheten på mattan och stänga ute fåren under utfodringen, blir det möjligt att ge foder till alla djur på en och samma gång. Bandet har inga fasta lägen, vilket möjliggör distribution av olika mängd foder beroende på behovet. Det är även möjligt att utnyttja transportfoderbanden för att distribuera strö, men då måste de vara tömda från foder. Detta innebär att tackorna kan vara hungriga när man kör ut strömedlet, vilket kan vara stressande för såväl djur som skötare. Bandfoderbord är dubbelsidiga och har en bredd på ca 0,6 m.

Foderbordsfronter

Det finns fronter som ger varje djur ett eget ätutrymme. Det ger varje tacka större möjlighet att äta sin ranson, vilket är extra viktigt vid styrd kraftfodergiva. Vid stora skillnader i storlek mellan tackorna finns det en risk att en större tacka ställer sig grensle över en liten, vilket kan leda till att den mindre tappar fotfästet och stryps. Denna typ av inredning bör därför endast användas när tackorna är gruppindelade efter storlek. Ett annat problem med dessa fronter är att de ofta är designade efter tackans största utymmesbehov, 0,45 m. För en vårlammsproducent innebär det att det under större delen av stallperioden får plats färre tackor än vad det skulle ha gjort om utrymmet vid foderbordet hade kunnat utnyttjas optimalt. Lammens behov att komma åt foder är också stort i denna produktionsform, samtidigt som det finns få foderplatser till dem. Trängseln kan leda till att fler lamm försöker komma åt fodret genom att klättra upp på foderbordet.

Foderbordsfronten bör förhindra att lammen kommer upp på foderbordet. Lammen smutsar inte bara ner, utan kan skadas av eventuella utfodringsmaskiner, och dessutom hoppa in i fel box. En del producenter föredrar nackbom som kan regleras i höjd. För vinterlamm kan denna bom vara fullt tillräcklig. Inom vårlammsproduktionen är kraven på bra utformade fronter större. Fronter som har snedställda öppningar är svårare för lammen att rymma ut igenom. Om en sned öppning kombineras med någon form av flyttbart läkte blir det ännu svårare för lammen att ta sig ut. Det är inte bara frontens utformning som styr om lammen smiter ut i fodret, utan höjden på ströbädden spelar stor roll, liksom djurens intresse för att undersöka omgivningen utanför boxen. Att ingen front ännu klarar av att både minimera foderspillet, ge maximalt och flexibelt utrymme för de ätande djuren och samtidigt utgöra ett hinder för lammen att ta sig upp på foderbordet, har lett till att antalet hemmasnickrade varianter är mycket stort.

Grovfoderhäckar

Foderhäckar med plats för en hel storbal förutsätter i stort sett alltid fri tillgång på grovfoder och har fördelen att man inte behöver tillföra nytt foder dagligen. Att antalet ätplatser är begränsat kan dock leda till problem. En tacka som får fri tilldelning av grovfoder äter sig mätt på de godaste delarna först. När dessa tar slut äter hon av de mindre späda och smakliga delarna, för att i brist på annat äta de grövsta delarna sist. Risken finns att de högst rankade tackorna äter upp merparten av det späda materialet innan de lämnar foderplatsen till ungtackorna. Tackor som hela tiden körs bort av andra, tar ofta en tugga foder med sig i munnen då de lämnar sin plats och det blir spill medan de tuggar i sig det. Det finns också risk för att djuren trängs och skadar varandra vid utfodringen om det gått ett tag sedan det fanns grovfoder senast.

Det finns en mängd varianter av foderhäckar på marknaden. Flertalet ger mycket spill och det är ofta lätt för lammen att hoppa upp i foderhäcken. Foderspill medför ökade foderkostnader och ger en dålig närmiljö samt höjer ströbädden onödigt snabbt. Svinnet beror inte bara på utformningen av ensilagehäcken utan också på foderkvalitén. Tidig skörd och minskad hackelselängd kan minska svinnet. Allra viktigast är dock att minimera möjligheten för lamm att komma upp i fodret.

Foderkoner

Ett annat relativt vanligt system är s.k. foderkoner för både grovfoder och kraftfoder som placeras inne i boxarna eller på uteytan (se figur 4.7). Eftersom tackorna står i ring runt dessa får det plats ca 20 vuxna tackor runt en kon med 1,40 m diameter. Foderkonerna är lätta att flytta, vilket måste göras för att undvika att de försvinner ner i den växande ströbädden. Att fodret måste lyftas in till konerna utgör dock en viss begränsning för placeringen. Att lyfta över fodret manuellt är tungt och man har god hjälp av någon form av transportör. Att gå in i boxen och fylla på foder till hungriga djur innebär dessutom en skaderisk. Lammen kan komma i kläm i samband med utfodringen, men har möjlighet att gömma sig under konen. Om lammen har svårt att nå upp till fodret bör de utfodras på annan plats. Om ullen skall tillvaratas bör man beakta att kvaliteten på denna försämras av grovfoder som spills då det lyfts över tackorna.


Figur 4.7. Exempel på foderkon


Kraftfoderautomater, transponderstyrda

Ju mättare tackorna är desto tystare är de och detta gäller i högsta grad vid utfodring av kraftfoder. Om djuren tror att deras bräkande påskyndar utfodringen, kommer ljudnivån att öka som en direkt följd av den positiva responsen. Därför upplevs kraftfodertilldelning med automat som mycket behaglig eftersom det är lugnt i gruppen i stort sett hela tiden. En transponder som sätts på tackan gör att hon kan kännas igen av en datorenhet och utfodras via automat. Antalet tackor som en kraftfoderautomat kan betjäna avgörs av hur många mål per dygn man fördelar givan på. Enligt djurskyddsföreskrifterna måste alla djur få möjlighet att äta sin dygnstilldelning inom 12 timmar. Enligt svenska erfarenheter är 50-60 tackor för det mesta lagom per automat. Automaten bör placeras så att en tacka som äter inte kan tvingas bort av en annan tacka och att en som är högt i rang inte kan blockera ingången för andra. Transpondern kan antingen fästas i ett halsband eller i ett öronmärke. Nackdelen med halsband är att djuren kan tappa dem och att de är dyra att ersätta. En annan är att halsbandet trasslar in sig i ullen och att det måste tas av vid klippning. Transpondrar i öronen är både billigare och enklare. De kan dessutom kopplas till ett system för identifiering vid vägning och automatiska sorteringsgrindar.

Fördelarna är många med transpondersystem. Förutom de som nämns ovan kan man ge alla tackor en individuellt anpassad giva efter vikt, ålder och antal foster/lamm. Med transponder som sköts rätt är det lugnt i djurgruppen, och inga stressande utfodringstillfällen som separerar lamm från tackorna. Tackorna äter när de har lust och när det passar i digivningen. Anskaffningspriset är dock relativt högt och systemet är i första hand intressant för besättningar där man ger kraftfoder under en stor del av året.

Kraftfoderautomaterna kan antingen utformas så att tackorna måste backa tillbaks (höger bild ovan) eller att de går ut en annan väg (vänster bild ovan). Om kraftfoderautomaten utformas så att tackorna går ut en annan väg kan detta utnyttjas till att sortera tackorna efter besök i kraftfoderautomaten.