Ströhantering

Hantering

Huvudanledningen till att man använder strömedel är att man vill ha en ren liggyta. För får spelar renheten stor roll då deras ull lätt smutsas ner. För djur som kan gå utomhus hålls ullen ren genom att den tvättas av nederbörden. I de flesta fårstallar i Sverige används halm som strömedel. Vilken sort som används beror på tillgången, korn- och vetehalm är vanligt. Havre- och rapshalm används i huvudsak då det är brist på annat. Det förekommer att man använder andra strömedel, såsom torvströ, kutterspån och sågspån, men vill man sälja ullen är halm att föredra, då andra typer av strö fastnar mer i ullen.

Renheten på djuren under stallperioden är enklare att upprätthålla om det strös ofta med små mängder strö, och om djurtätheten inte är för stor. Med större andel kraftfoder i foderstaten blir träcken lösare i konsistensen och därmed behövs det också strös oftare. Ju mera springande för att komma till fodret, desto mera sammantrampad blir ströbädden och ju mera smuts kan djuren dra upp i ullen då de lägger sig ner. Djur som inte kan kyla av sig lägger sig gärna i fuktiga områden för att svalka av sig, och blir då ganska smutsiga. I övrigt är fåren ganska intresserade av att ligga längs väggar så att de har skydd och kan överblicka eventuella faror. Därför är det enklare att hålla djuren rena om det finns rent strömaterial där.

Behovet av halm varierar beroende på uppfödningsform, då det går åt mer halm just vid lamningen och tiden därefter. Det är viktigt att försöka minska den tid som krävs för ströandet. Att strö för mycket i hopp om att slippa strö nästa dag är ingen bra idé, eftersom erfarenheten visat på att en mindre mängd strömedel fördelad oftare är effektivare på att suga upp fukt och hålla en god hygien. Tackorna behöver dessutom få tillgång till fräsch halm dagligen, då de äter en del av denna för att upprätthålla balans i våmmen.

Det dominerande hanteringssättet av strömedel på svenska fårgårdar är halm i storbalar som lyfts in i boxen med lastmaskin och därefter fördelas manuellt. En av nackdelarna med att fördela halmen via rullning är att det blir mycket ojämnt fördelat. Det finns också en risk att man rullar på små lamm. Ett annat problem är att det inte alltid behövs en hel bal. Man kan då sätta grindar runt balen och använda resten till nästa strötillfälle. Nackdelen är då att man begränsar arean för djuren och att man måste bära grindar fram och tillbaka. Att ställa hela balen eller balresten inne hos djuren innebär att de hoppar och leker i halmen och risken finns att djur kläms under en vält bal.

Genom att blåsa in halmen fördelas den effektivt över en ganska stor yta med minimal manuell arbetsinsats. En nackdel är att det dammar en hel del, och om man har en sluten byggnad bör man sätta ventilationen på max innan ströandet börjar, och låta den vara igång ett tag efteråt tills luften är dammfri igen. Vindnät sätts snabbt igen av damm som rörs upp från halmen vid utblåsningen. Halmen hamnar dessutom i ullen som blir förstörd. Riskerna att småbitar hamnar i ögonen på djuren eller att det slungas ut sten som hamnat i halmen finns också.

Att strö halm med hjälp av ett förlängt transportband på en mixervagn är mycket effektivt. Om man kan ordna så att det går att växla mellan fodermix och halmning är det ett både kostnadseffektivt, arbetsmässigt och djurskyddsmässigt väl fungerande sätt. Det kräver ett körbart foderbord samt rundbalat strö. Nackdelen är att halmen lätt hamnar i ullen samt att den största mängden halm hamnar invid foderbordet. Djuren brukar bidra till att fördela halmen i boxen, men då den läggs alltför nära foderbordet finns det risk att den trampas ner innan den hinner fördelas speciellt väl över en större area.

Rälshängd upprullare som kan användas även till ensilaget är en annan praktisk lösning som torde vara såväl kostnadseffektiv som rationell. Helst bör vagnen vara motoriserad så att man kan styra vagnen på håll för att slippa gå nära den. Vagnen måste hänga så högt att den går fritt över boxavskiljningar.

Att montera en strövagn på ett rullfoderbord är ett effektivt sätt att hantera strömedel på där det finns denna typ av fodersystem. De vagnar som tidigare har funnits har i regel tillverkats av brukarna själva, men Knarrhult som säljer egentillverkade bandfoderbord har fått ett allt starkare önskemål om att konstruera en vagn som passar på deras foderbord. De har nu tagit fram en prototyp som man sätter ovanpå en förstärkt kant på foderfronterna. I denna kan man lägga en storbal och köra längs foderbordet när man ströar. Vagnen drivs manuellt av den som kör, och det är viktigt att tänka på risken för fall- och klämolyckor eftersom den blir ganska tung.

Utgödsling

Utgödsling görs normalt en gång per år, oftast efter att djuren släppts på bete. En ströbädd kan då ha hunnit bli upp till ca 0,6 m hög med packat strömaterial. Ett lager torvströ i botten underlättar utgödslingen, speciellt om golvet inte är gjutet. Ströbäddar med långstråig halm är sega att gödsla ur för hand och någon form av maskinell utgödsling underlättar. Det är vanligt att minilastare används, speciellt i stallar som använts till annat djurslag tidigare och som har för lågt i tak för större lastmaskiner. Det krävs ändå en del manuellt arbete med att lyfta bort grindar och övrig inredning. Livstiden på galvade grindar förkortas då de står i ströbädden en längre tid och en utgödsling snabbt efter att djuren lämnat byggnaden rekommenderas. Grindarna kan också skadas av maskiner eller av trycket från gödselmassorna i samband med utgödslingen om de står kvar.