Produktionsformer

Inom lammproduktionen finns tre olika produktionsformer. Dessa benämns efter årstiden då lammen sänds till slakt – vårlammsproduktion, höstlammsproduktion och vinterlammsproduktion. En översikt över de viktigaste skillnaderna finns i en tabell längre ner.
 

Vårlamm

Med vårlamm avses lamm som föds under vintern och sedan slaktas under våren. Systemet innebär att lammen föds och föds upp inomhus. Förbrukningen av strö och foder till varje djur är högre för denna produktionsform jämfört med produktion av höst- och vinterlamm. Enligt djurskyddsförordningen (SJVFS, 2019:21) ska varje tacka  (> 65 kg) med två lamm ha en yta på totalt 3,4 m² när lammen väger mer än 30 kg. Lammen kräver en lammkammare med fri tillgång till kraftfoder redan från ett par veckors ålder. Större lamm kräver större utrymme och eftersom tackorna släpps på bete vid olika tider i landet kan det totala behovet av stallarea variera. Lammen växer fort och har en tidig fettansättning vilket innebär att de behöver vägas och hullbedömas ofta. Man behöver därför väl fungerande hanteringsutrymmen.



Figur 1.1. Vårlammsproduktionen under ett år


Höstlamm

Höstlammsproduktion är den i särklass vanligaste produktionsformen i Sverige. Den kräver minst arbetsinsats och minst totalmängd foder under stallperioden. Ett höstlamm föds oftast inomhus under våren och slaktas under hösten. I denna produktionsform finns möjligheter att stalla in tackorna sent på hösten eftersom deras foderbehov inte ökar förrän framåt senvintern när de är högdräktiga och lakterande. Det är ganska lätt att försörja dem med grovfoder utomhus eller i enkla ligghallar.

Kraftfoderåtgången beror på många olika parametrar, exempelvis grovfoderkvalitet, kullstorlekar, lamningstidpunkt i förhållande till betessläppet, intensitet i uppfödningen m.m. och beror även på var i landet man befinner sig. Vanligen får tackan lite kraftfoder strax före lamningen och fram tills betessläppet. Lammen får ibland fri tillgång på kraftfoder efter några veckors ålder och släpps sedan på bete utan tillskott, men en del väljer att fortsätta ge lite kraftfoder under en övergångsperiod.

I normalfallet lammar tackan under mars-april och lammen slaktas under hösten (jul-nov). Lammen klipps inte före slakt om skinnen kan klippas på berederiet, men annars kan det finnas behov av att livklippa lammen ca sex veckor före slakt (se "Produkter"). Vägningar och slaktmognadsbedömning görs ofta i tillfälligt uppbyggda fållor utomhus under hösten. Senast vid ca fyra månaders ålder är det viktigt att sortera bort bagglammen som annars kan betäcka både tackor och eventuellt tidigt födda tacklamm.

I byggnaden kräver varje tacka (> 65 kg) en area på 1,9 m² om lammen inte uppnår en levandevikt över 15 kg innan djuren släpps på bete (SJVFS 2019:21). Den vanligaste rasen vid höstlammsproduktion är gotlandsfår. Deras skinn kan ofta säljas till så pass höga priser att det kompenserar för höstens lägre avräkningspris på köttet.



Figur 1.2. Höstlammsproduktionen under ett år


Vinterlamm

Lamm som slaktas på vintern kan antingen vara lamm från höstlammsproduktionen, exempelvis trillingar, flasklamm, djur som blivit sjuka, eller djur som inte fått den mängd foder de borde för att utnyttja sin tillväxtpotential fullt ut. Det kan också vara lamm som är sent födda. En del vinterlamm förmedlas till uppfödare som har byggnader just för detta ändamål. Klippning görs normalt vid inköp/installning. Varje vinterlamm behöver en area om 1 m² (SJVFS 2019:21) under tiden i stallet fram till slakten.

Grovfoderåtgången är nästan lika stor som för tackor, medan kraftfoder endast ges under den sista perioden före slakten. Eftersom kraftfodergivan är begränsad måste alla ha plats att äta samtidigt. Lammen måste könssorteras för att minska risken för tjuvbetäckningar och den extra stress brunsten innebär. Det bör därför finnas täta väggar mellan de olika grupperna. Ytterligare gruppindelningar behöver göras efter storlek på djuren, så att de mindre inte trängs undan från kraftfodret och de smakligare delarna av grovfodret.

Vinterlamm blir inte lika snabbt feta då deras dagliga tillväxt pga. den lägre utfodringsintensiteten är lägre än vårlammens. Det innebär att lammen inte behöver vägas mer än varannan vecka under de sista veckorna. Eftersom priserna på slaktdjuren ökar ganska kraftigt under våren, är det många som väntar med att slakta tills priserna är högre i mars-april.



Figur 1.3. Vinterlammsproduktionen under ett år med egen produktion av lamm

Tabell 1.1. En översikt över svenska produktionsformer för lammuppfödning. I de fall foder- och strömängder anges per tacka, inkluderar detta även åtgången för lammen (1,8 st). Foder- och strömängder ska ses som riktvärden, som kan variera kraftigt beroende på exempelvis foderstat och geografiskt läge.

Omgångslamning

Med omgångslamning menas att tackorna delas in grupper som lammar med regelbundna intervaller. En genomtänkt strategi för detta har tagits fram vid Cornell Universitet i New York, USA. Man har arbetat fram ett system som genererar fem lamningar per år, samt en produktion med regelbundenhet mellan varje arbetsmoment. Man kallar systemet för ”STAR-production” eftersom man kan dra upp en femuddig stjärna (se Cornells hemsida) genom att lägga in årets månader i en cirkel och sammanbinda varje tackgrupps lamningar med linjer mellan varje tidpunkt. Då ser man tydligt när det är dags för lamning år 1, 2 och 3. Följer man de olika datumen strikt har man avvänjningar, betäckningar, lamningar och förflyttningar av grupper samma datum varje år, men med olika tackgrupper.

Grunden i systemet är att alla tackor delas in i tre grupper. Om en tacka inte blir brunstig under gruppens betäckningsperiod, som varar under fyra veckor, får hon en chans att bli brunstig igen när nästa grupp startar sin betäckningscykel, vilket inträffar drygt två månader senare. För att systemet ska fungera krävs att man har ett djurmaterial som har förmåga att bli brunstiga under hela året. Det finns individer inom alla raser som har denna förmåga, men störst chans är det att satsa på dem som fötts vid de tidpunkter man är intresserad av att få lamningen vid, d.v.s. ett lamm som föds i augusti har större chans att själv lamma under hösten än ett lamm fött under april månad.

Ofta framhåller man dock vissa raser som speciellt lämpade till lamningar året runt, exempelvis dorset men även finull och ostfriesiska mjölkfår. Detta är baserat på att man har fleråriga erfarenheter av att individer ur dessa raser lättare blir brunstiga både före och efter den normala brunstsäsongen.

En tacka i omgångslamning kommer, i idealfallet, att lamma med 7,2 månaders mellanrum, vilket ställer större krav på utfodring och skötsel av tackan då hon inte har så lång sinperiod att återfå förlorat hull. Att få samtliga tackor att lamma under varje cykel är inte rimligt då man av olika orsaker får kastningar eller tackor som inte kommer i brunst enligt beräkningarna, men systemet erbjuder större chans att få fler lamm per tacka och år än traditionell produktion.



Figur 1.4. Exempel på omgångslamning. Angivet golvutrymme är minimikrav enligt djurskyddsföreskrifterna (SJV 2019:21).  (Klicka på bilden ovan för att se den i större format.)


Lamningarna som återkommer med ca 2,5 månaders mellanrum ger möjlighet att utnyttja stallytorna mycket effektivare eftersom det inte behöver stå extra stora ytor ”lediga” i väntan på att lammen ska bli stora nog att behöva dem.

Att ha omgångslamning innebär att det blir fler lamningsperioder under ett år men att det är färre tackor som lammar under varje lamningsperioder. Detta i sin tur leder till jämnare arbetsbelastning över året och att man kan ha fasta rutiner och använda sin utrustning effektivare. Genom rutinarbeten kan man effektivisera och minska arbetstidsåtgången.

En av riskerna med omgångslamning är att det finns djur i olika åldrar under stallperioden. Detta kan leda till att smittspridning av olika sjukdomar blir lite större, och därför behöver man en bra strategi för att minska denna. Mer information om smittspridning finns under fliken Förutsättningar i avsnittet ”Smittskydd”.