Produkter


Kött

Konsumtionen av får- och lammkött har ökat i Sverige under 2000-talet. Under perioden 2010 till 2018 ökade direktkonsumtionen med ca 30%. Antalet tackor och lamm i Sverige har under samma period varit ganska konstant. Självförsörjningsgraden har med andra ord minskat något och är idag ca 31 %. Lammkött har den största andelen importerat kött i Sverige.

En bra slaktkropp ska motsvara kundens önskemål. Alla slaktkroppar som marknadsförs som livsmedel är klassificerade enligt samma standard. Klassificeringen omfattar kategori, kroppens form samt fettansättning. Lamm ska inte ha växlat de två första tänderna eller slutat växa till i rörbenen. Denna förändring inträffar kring 1 års ålder. Äldre djur avräknas som får och prisskillnaden mellan får och lamm kan vara över 30 kr/kg. Viktintervallet för bästa betalning ligger mellan 16 och 22.9 kg (slaktvikt), och extra kontraktsersättning utbetalas även till lamm som väger ner till 14 kg och upp t.o.m. 25.9 kg.  Avräkningspriset blir högre för varje klass i EUROP-skalan som anges med E, U, R, O och P (med + och - efter varje bokstav), där E+ är den allra köttigaste och P- den köttfattigaste kroppen. Dessutom ska fettklassningen hamna mellan 2- och 3 för att inte ge prisreduktion (lägsta värdet är 1- på ett mycket magert djur och högsta värdet är 5+ på ett djur med kraftig fettansättning).


Skinn

Gotlandsfårens gråa lockiga skinn har i många år använts till skinnsömnad. Efterfrågan var som störst under 80-talet. Då fanns det flera auktioner inom landet där skinnen såldes. Ett bra råskinn kunde betalas med ganska höga summor. Efterfrågan på lammskinn dalade efter hand som olika aktioner mot pälsdjur vidtogs, och auktionerna lades ner. Under slutet av 80-talet började lammskinnen beredas som ”babyskinn” och gjordes tvättbara i maskin. Denna förändring i beredning har gett ett nyvaknat intresse för skinnen till andra ändamål, och en uppskattning är att de allra flesta skinn som bereds i landet idag säljs för att användas som inredningsdetaljer eller liggunderlag.

Vid slakt kan flera slakterier erbjuda direkttransport av de saltade skinnen till ett berederi. Skinnen levereras sedan hem till djurägaren som beredda säljbara skinn. Detta är en ganska vanlig metod, speciellt för mindre besättningar. Skinnen kan sedan säljas med god förtjänst. Ett mycket vackert skinn kan betalas med mångdubbelt mer än köttvärdet. De skinn som inte producenten vill ha som återtag säljs av slakterierna till Kontrollhudar AB (KHi).

Det är främst de gråa skinnen som säljs. På lamm som slaktas under hösten har djuren aldrig klippts, men om de ska slaktas under tidig vinter kan det ibland vara nödvändigt att klippa av den första ullen för att inte den ska tova sig och göra en beredning av skinnet svår. I så fall måste ullen hinna växa ut minst två centimeter, vilket tar minst sex veckor. Dessa skinn kallas ”livklippta” och bereds utan att ullen klipps på skinnberederiet. Övriga skinn brukar vanligtvis klippas ner till 17 eller 35 mm längd innan beredningen startar. Skinn från utslagstackor betalas normalt inte med något från slakterierna, utan enda möjligheten att få ut pengar för dessa skinn är att göra ett återtag av skinnet från slakteriet och sedan få det berett och sålt vidare i egen regi.


Ull

Ull är ingen homogen produkt, inte ens från renrasiga får, vilket gör den till en svårare produkt att sälja. Kvalitén på ullen styrs inte bara av djurets genetik, utan även av många omvärldsfaktorer. Bland dessa är klippningstidpunkten och själva klippandet avgörande för resultatet (se "Klippning av ull" under fliken Förutsättningar). Fodret, djurets hälsostatus samt var tackan är i sin könscykel påverkar ullen i stor grad. Det är dessutom viktigt att välja system för tilldelning av foder och strö som minimerar mängden strån som fastnar i ullen.

Ullfibrerna kan indelas i två typer. Bottenullen är finfibrig, småkrusig, kort, glanslös och mjuk. Denna ull produceras i större mängd under vinterhalvåret, och har till avsikt att hålla fåret varmt. Tillsammans med ullfettet bildas ett täckande, lättfiltat och värmande skikt. Täckhåret är långt, vågigt, smutsavvisande och glansigt. På Gotlandsfår är det denna ull som ger skinnen dess åtråvärda egenskaper i form av silkighet, glans och unika lyster.

Bland de svenska fåren produceras den största mängden ull från gotlandsfår. Denna ull är unik då den inte förekommer i så många länder. Det gör den svårsåld som bulkvara utomlands, men kan också generera ett ganska bra pris i mindre mängder från entusiaster som insett ullens användbarhet. Dels förekommer den grå färgen i flera nyanser, och kan framhållas som en unik produkt som inte behöver färgas, men ändå kan ge många olika färgupplevelser. Dels är fibern stark och glansig, vilket ger ett vackert garn, speciellt om det görs som kamgarn. Ullen från gotlandsfåren filtar sig förhållandevis lätt, och den kortare ullen på våren är speciellt känd för sina goda värmande egenskaper som tovad filt.

Bland de vita fåren är det speciellt finull, leicester och ryafår som utmärker sig. Den mjuka, finfibriga och olikfärgade finullen är mycket eftertraktad då den kan både tovas enkelt och dessutom ger ett mjukt och behagligt garn till kläder, även om den inte är lika finfibrig som merinoullen. Leicesterullen är väldigt lik ullen från gotlandsfåren, förutom att fibern är vit. Ryafåret har längst anor som ullproducent i Sverige, tack vare sin uppdelning i både värmande bottenull och fantastisk glans, styrka och längd i täckhåren.